JAAAAAAAAAA! Det var tio stycken A:n i det utropet! Det är den siffra som numera gäller för antalet insläppta mål för Älmhult under denna säsong, men före dagens match var den siffran blott fem. Älmhult som inte förlorat en match på två år, om undertecknad är korrekt underrättad, var liksom Astrio obesegrade inför dagens drabbning och det var verkligen en tvättäkta seriefinal som utspelade sig på (regniga) Söndrums IP. Eftersom Astrio hade en bättre målskillnad än Älmhult innebar oavgjort serieavancemang. Men Astrio vinner ju helst sina matcher…
Matchen startar mycket händelserikt med chanser åt båda håll och att få ett första mål är ju alltid viktigt och det blev Astrio som gör 1-0. Helt enligt planen från Iztok skulle Älmhults backlinje sättas under press och Lovisa utnyttjade ett misstag och rullade in 1-0 (13’), till förtjusning för den delen av publiken som var innanför stängslet. Men Älmhult kvitterade sju minuter senare och i den 30:e minuten kom en gyllene chans för småländskorna att ta ledningen när de tilldelades en straff (handssituation). Den del av matchen som beskrivs nu kan ses som något av matchavgörande. Straffen slogs utanför mål och minuten efter är det istället Lovisa som räddar en boll från att gå över linjen till vänster och matar fram till en framrusande Nellie Brynéus (vilka löpningar!) 2-1 istället för 1-2… Oerhört viktiga sekvenser det där.
Dramatisk första halvlek som utöver ovanstående innehöll ett fall av domaren och ett sällan skådat livtag i straffområdet och mycket annat. Astriopubliken som verkade mer nervösa än spelarna på planen fick hämta andan under periodpausen.
Trots att det var Älmhult som behövde göra minst två mål i den andra halvleken för att vinna serien var det hemmalaget som startade mest aktivt och vi fick fortsätta att njuta av otroliga kämpainsatser över hela planen, ingen nämnd och ingen glömd! Okej, Jenny Nguyen måste bara nämnas, vilken match, likaså Ammi som fredade målet med bravur. I övrigt får ni titta på namnen som utgör damlagets trupp för att skicka era hyllningar. Matchreferat har ju ofta den orättvisan att sista utpost och de som är sist på bollen hamnar i fokus, när spelarna däremellan är kittet som gör det mesta möjligt!
I den 65:e minuten kommer sedan 3-1 genom Lovisa och i den 73:e spelar samma yrväder kyligt och osjälviskt fram Wilma (skyttedrottning på 28 mål, tre före Lovisa) till 4-1 och på tilläggstid kommer så ett tredje mål för Lovisa och 5-1 för våra gulsvarta hjältar. Med sång och hattar, Pommac och jubel, var det många fuktiga ögon hos ledare och publik. Att få uppleva ett sådant här idrottsminne är ju verkligen något fantastiskt.
Vilken säsong! Serieseger och avancemang till division 1. Vilka kliv tjejerna har tagit som individer och som lag. Plus femtio mål på elva matcher, 69-19. Elva segrar i rad för en ung trupp med mer fotboll kvar att lära. Vilken gemenskap som lägger nyckeln till att jobba så bra tillsammans på planen. Och till sist, inte att förglömma: ledare som lägger ner så mycket tid utöver de klockslag när träningar och matcher sker.
